jag kan inte med ord förklara hur mycket du betyder för mig, orden räcker helt enkelt inte till. du betyder så mycket för mig. vi träffas knappt nånting, och det är ju så jävla sadface.. men varje sommar har vi träffats i några år, 3 eller 4 år tror jag fan? :o
men jag hoppas verkligen att vi kan träffas snart för jag saknar dig så jävla mycket! <3

rebecka larsson varche, jag älskar dig och du betyder så mycket för mig. kom ihåg det <3

This is my life, my friend, and I can't be no one else..

Helt ärligt så saknar jag den gamla tiden, då man inte hade nå bekymmer, då falska vänner inte fanns (eller så var jag bara trög och inte fatta att dom var falska).
Jag vill ha tillbaks den tiden, jag vill vara liten igen. För allt var så mycket lättare då.
Då hade man sina vänner och dom fanns där hela tiden. Men nu är det som att vännerna kommer och går. Jag orkar inte med det..
Och jag trodde att barndomsvännerna skulle man ha bra kontakt ett bra tag och att dom inte bara mitt i allt skulle försvinna. Det kanske beror på mig, men vad har jag gjort isf? Kanske är det för att jag har valt att vara vän med dom som dom typ hatar mest av allt och alla? Jag vet inte, helt ärligt.
Men jag vill veta så att man kan fixa det, så att alla bara kan bli vänner igen.
Blir så less allt tjorv och all planering man måste ha när inte alla umgås med varann.
Nu tänker väl alla att "alla kan ju inte vara vänner och blablabla" och nej, men nu bor ju jag i en sån liten kommun och vi hade ju vårat lilla gäng på typ tio pers eller nå. Men nu är alla splittrade i ännu mindre gäng och även helt andra gäng.
Men allt var ju så jävla mycket bättre då. Jag skulle bara vilja fixa allt och låtsas vara nån satans rådgivare så att alla börjar lyssna på varann. Fyfan
vad jag dillar men jag ha tillbaks allt från förr.

Nu vet ni, men palla skriva sånt här i bloggen. Pusshio.